Seishindojo.se

Japanska svärd

I Bujinkan tränar vi ofta med svärd, och många av våra tekniker handlar om att komma nära inpå en motståndare som attackerar med eller är beväpnad med ett kort eller långt svärd. Det finns många olika historiska bakgrunder kring svärdens utformning och vad som karaktäriserar dem. Nedan är utdrag ur Yoshi Yukawas bok Japanska Svärd som kan vara intressant att lära sig. Filmen ovan ger även en förståelse kring de Japanska svärdens tradition.

Historia och svärdsformer

Med Nipponto menas vanligen de svärd med sori (kurvatur) och shinogi (sidor) som smiddes från 900-talet och framåt. Tidigare svärd kallas jokoto, som var raka utan kurvatur. De dokumenterat äldsta svärden av järn är de två svärd som år 240 skickades i present till den dåtida japanska drottningen Himeko. År 280 kom ytterligare en stor mängd järnsvärd från Kina till Japan. Teknik och material för tillverkning av svärd importerades. De raka svärdens tid varade till slutet av 700-talet. Senare ändrades stridsmetoderna från fotstrider till strid från hästryggen. Därmed utvecklades kurvaturen på svärden så att de gav bättre möjlighet att från sadeln fälla någon till marken.

Gokaden – de fem traditionerna

Under de gamla svärdens tid var det ovanligt att svärdssmederna kund träffas och utbyta erfarenheter. Inte heller flyttade man till andra landsändar, eftersom det saknades ett utbyggt kommunikationsnät. Det var ganska svårt att komma över råvaror, och därför var smederna tvingade att utnyttja det järn, träkol och vatten som fanns att få där de bodde. Därför är också den regionala prägeln framträdande i svärdssmidet. Man kan göra en inledning av de gamla svärden, allt efter de regionala särdragen. Fem olika traditioner gör sig gällande, som var och en representerar den tidens centrum för politik och kultur, samt den geografiska närheten till järnsand, träkol och vatten av god kvalitet. De fem traditionerna kallas: Yamashiro, Sagami, Bizen, Soshu och Mino. Hos var och en av smederna i de fem traditionerna finns sådana tydliga kännetecken att man kan skilja dem åt.

Tillverkning av japanska svärd

De japanska svärdens egenskaper är: seghet, hårdhet, och skärpa. Hårt stål ger svärdet skärpa, som dock har nackdelen att det lätt bryts. För att svärdet ej skall brytas så lätt, behövs mjukt stål som ger det dess seghet. För att uppfylla dessa tre villkor, har de japanska svärdssmederna utvecklat smidesmetoder vars främsta specialitet är:

  1. Ytstålet välls och härdas
  2. Det hårda ytstålet läggs som ett hölje runt en kärna av mjukt stål, som vällts ett färre antal gånger och härdats separat.
  3. Klingan ges en vacker hamon (härdningsmönster), genom att bestryks med en pasta och häras.

Sedan färdigställdes tången där handtaget fästes och smeden graverade sin mei (signatur).

Tillverkningsproceduren

Det viktigaste materialet är stålets råvara tamahagane (järnpellets), vars speciella egenskap är att det har en ytterst låg kolhalt. När detta stål hettats upp härdas det. När härdningen är klar sker vällningen. Stålet viks dubbelt, hettas upp på nytt för att sedan hamras ut igen och vällas igen.

Vid den tjugonde vällningen
har stålet 1 048 576 skikt

Detta görs tretton till tjugo gånger. Idén är att rengöra stålet och avlägsna fosfor och svavel som finns i det. Genom upprepade vällningar ges stålet en mängd tunna skikt. Vid den tjugonde vällningen har stålet 1 048 576 skikt. Resultatet av sammanvällningen visar sig sendare i hadame, den vakra damaskeringen som framtränder när svärdet poleras. När kawagane (ytstålet) är färdigt, är det dags att tillverka shingane (kärnstålet). Det består av sju delar mjukt och mycket kolfattigt stål, samt tre delar delar tamahagane (järnpellets). Detta välls ett tiotal gånger och härdas. Efter ytsålet och kärnstålet görs hagane (stålet till eggen). Denna är sammansatt av åtta delar tamahagane och två delar zukuoroshigane, som är gammalt skrotjärn från t ex spikar och järngrytor. Detta välls cirka arton gånger för att sedan härdas. 

Tsukurikomi är nästa steg, då de tre stålen, ytstålet, kärnstålet och eggstålet hamras ut och välls samman och härdas. Efter detta läggs ännu ett stål på som skall bli klingans mune (rygg). När metallerna har arbetats ihop hamrar smeden ut den förenade metallen, allt under nedkylning av hammaren till svärdets fulla längd. Därefter formas svärdets spets med hjälp av en mindre hammare. I tur och ordning formas sedan monouchi (träffcentrum) och nagako (tången).  I nästa fas skall eggen bli till. Den färdiga klingan bestryks sedan med en finfördelad pasta bestående av torr lera, pulvret från slipstenen, och träkol. Principen är att pastan läggs tjock på sidorna av klingan men tunn på eggen. Processen kallas tsuchitori (lerpåstrykning), och det är här som en av svärdsmedernas hemlighet ligger, nämligen härdningspastans sammansättning. När pastan torkat stoppas klingan in i ässjan och hettas upp, för att sedan doppas i vatten och hastigt kylas ned. Effekten av den snabba nedkylningen blir ett hårt stål i eggen, där pastan är tunt pålagd, och ett relativt mjukt stål där pastan lagts tjockt. När svärdet är härdat och det fått sin önskade kurvatur gär smeden själv en första slipning, fulländar konturen och kontrollerar att det inte finns några defekter eller brister. Avslutningsvis graverar han in sitt mei (signatur) om han är belåten. Klingan överlämnas sedan till en specialiserad svärdspolerare. 

Skötsel och bevarande

För att hålla svärdet i gott skick är det nödvändigt att känna till hur det skall skötas och bevaras. Det allvarligaste hotet mot svärdet är rost. Det gäller att hålla fuktig luft borta från klingan. Den får inte komma i kontakt med fuktigt trä eller tyg som orsakar korrosion. Dessutom skall klingan oljas in så att den skyddas från luften. Om oljan torkar skyddar den inte längre mot rost. Man måste välja en olja som inte torkar eller en olja in svärdet med jämna mellanrum. man får dock aldrig lägga på för mycket olja, då det drar till sig smuts från baljans insida. 

Ett stycke bomull eller flanell fuktas med olja och läggs över klingans rygg. Oljan stryks på nedifrån och upp mot spetsen. När man skall avlägsna gammal olja pudrar man klingan med uchiko (svärdspulver), och använder japanskt specialpapper för ändamålet (om det inte finns kan man använda ett stycke flanell). Att pudra en klinga med svärdspulver är i princip samma sak som att lägga den mot en slipsten. Det är därför viktigt att man väljer rätt pulver av rätt kvalité. Om oljan torkat på klingan torkas den lämpligen bort med kemiskt ren bensin eller ren alkohol. Rosten på tången, handtaget på klingan, skall man låta vara. Tångens karaktär vittnar om svärdets historia och tiden då det smiddes. Detta är även det enda stället man kan beröra svärdet med fingrarna.

Japanska Svärd är en förträfflig bok av Yoshi Yukawa. Vad ni precis läst är utdrag ur denna bok. Senast utgiven 1990, men går kanske att få tag på begagnad, eller att låna i Seishin Dojos bibliotek.

-Christian Appelt

 

Artiklar

Vad är Kihon happo

Japanska svärd